En vän hade beslutsångest. Under ett års tid hade hon lekt med tanken att flytta iväg från den by där hon bott i arton år och plötsligt blev det möjligt att få ett hyreskontrakt i den stad där det sett smått hopplöst ut, där det gällde att hosta upp flera miljoner för minsta lilla. Det var inte en budgethyra som erbjöds, snarare en rekordhög kallhyra för sjöutsikt och högt till tak och kanske för många ensamma kvällar till en början. Vissa ur den närmsta kretsen sa: ”Fantastiskt! Precis vad du önskat dig!” och andra sa: ”Det går ju inte att ha så lite pengar över när boendet är betalt. Och det blir ju pendlingsresor varje dag…. Inte vill du väl leva så?”

Vännens intellekt lär ha trumpetat: Tänk om spisen går sönder, när det står befintligt skick på kontraktet? Tänk om bensinen blir dubbelt så dyr? Tänk om jag ångrar mig? Jag har det ju jättebra där jag bor nu!

Men det fanns ett hjärta också. Det sa ”Förändringens tid är här! Det kan bli tufft, men det är nödvändigt. Jag kommer att älska att bo i en liten stad och inte i en by på landet!

När den gamla lägenheten var uppsagd och allt var bestämt kom lite extra hjälp från en god vän som nyligen gjort samma utbrytning från den lantliga idyllen:

-         Om jag säger att det fortfarande är möjligt att ringa till din gamla hyresvärd och säga att du tar tillbaka uppsägningen, samtidigt som du river det nya hyreskontraktet – hur känns det?

-         Hemskt! Jag mår illa!

-         Bra, då vet vi att du gjort rätt beslut! Gratulerar!

Själv sa jag: ”Nog var det fantastiskt att du ringde på en annons som gällde att en lokal skulle hyras ut och så gick det att få bo där och det var trevligt dessutom!”

När det gäller mitt eget liv och då främst det där som kallas försörjning söker jag också en fundamental förändring. Kan det vara så att jag också måste hoppa ut i ovissheten utan livrem och hängslen? Kommer jag att styras åt det håll jag passar bäst för?

Jag tänker på Eckhart Tolle. Han fick plötsligt order inifrån att han skulle flytta till det stora landet i väster och det slutade med Canada om jag inte är felunderrättad och en braksuccé i pratshowen med självaste Oprah. Eckhart så i något föredrag att det inte alls hade känts lockande att flytta iväg så där, men han hade inget val.

Just nu har jag nog så svårt med att fatta beslut om rätt bil. Jag märker hur min sambo försöker styra mig åt något långt mer handikappvänligt alternativ än jag vill tro ska bli nödvändigt. Bara för att jag knappt kunde ta mig i och ur en bil, när jag led som värst av min reumatism ska väl inte det behöva betyda att det blir så hemskt igen. Borde jag inte satsa på en sportbil bara för att visa att jag tänker friskt?

Jag har provat med att dra lapp och knepet mina föräldrar körde när de skulle förlova sig m m – krona och klave – och båda gångerna fått ”ja” på en viss Mazda. Jag har känt i hjärtat att det var ”min ” bil och så tvekar jag ändå. Den är inte blå. Det är väl det. Och ingen cd eller farthållare. Kan man få allt?

I have good news and I have bad news:

The bad news is that we have lost the key to the door
behind which the secret of life is hidden.

The good news is that it was never locked.

—Swami Beyondananda