Hur jag än letar i mina skrymslen, så hittar jag inte just den tankeform som gör att pengar jag försökt samla på mig (mest julgåvor) ovillkorligen slussas ut på en massa ställen som jag inte tycker ger mig något tillbaka. Exempel: Tandläkarbesök, jag skickar efter fel TUNGA skrotdel till bilen när den ska lagas, elräkningen slår alla rekord , biofilmen jag valt får mig att gråta i en halvtimme och så går bilen sönder igen. Om jag lär mig känna mig generös och givande när jag står hos folktandvården, ska betala den fantastiska pensionären som knåpat ihop bilen( i hopp om att aldrig återse den mer) och när fler än fyra tusen ska förflyttas till elbolaget, då kanske jag får stopp på den neråtgående spiralen. Tack för att jag är så förmögen att jag kan få mina tänder plåtade och lagade! Tack för att jag kan få min rostiga plåtburk till bil körduglig i flera kilometer! Tack för att vi ganska sällan har under 15 grader i huset på morgnarna och tack för att jag inte bor i Sibirien! Lite tacksamhet kan nog inte skada.

Nu hände det sig så att jag började läsa en bok om bönesvar som imponerade mycket på mig. Innan personen i nöd påbörjade sin bön hade i flera fall hjälpen redan kommit iväg mot den som blivit bönhörd - i förskott, alltså. Oftast hade någon person hört en inre röst som manade honom eller henne till att skicka iväg pengar, gå och lämna över mat eller vad det kunde vara. Ett exempel handlade om att en kvinna fick en ingivelse att skicka ett paket kvinnokläder efter sin avlidna mamma till en kyrkans man, som precis lovat hjälpa en fattig kvinna som nästan inga kläder hade, utan att veta hur han skulle lyckas med det. När han bad sin bön var kläderna redan skickade.

När min gamla bil började lukta lite skumt och jag hade två mil kvar hem och batterilampan lyste, tyckte jag därför att det borde räcka med en bön för att klara den ekvationen i vintervädret. Ingen jag försökte få råd ifrån svarade på telefon -och jag vågade inte fråga ungdomarna som passerade - så jag förlängde bönen till en bönesång under min färd som inte tog slut förrän kvinnan från försäkringskassan ringde, hon som behandlade ärendet om bilstöd. Jag fick veta att Försäkringskassan sagt ja till åtskilliga tusenlappar och nu skulle jag bara invänta OK från vägverket. Det var ju jättekul att prata med henne om så roliga saker, när jag i nästa stund måste slänga ner mobilen och köra åt sidan för att motorn kokade. Kan man se det som bönesvar, ett kosmiskt skämt eller en händelse som blev både kylslagen och kostsam därför att jag inte kunde hålla ut med min bönesång?

Jag vet inte. Igår fick jag dessutom lära mig att orden "jag vet inte" håller egot borta till skillnad från "jag vet". Kanske måste jag ändå vara ytterst tacksam och betala den pensionerade riddaren som drog hem mig till sist och nu pusslar ihop åket - igen - extra generöst. Det konstiga var att jag stod och tafsade på en sidenros i affären ett bra tag och den hade ju varit lämplig att komplettera med. Nu fick jag ta och ge bort semlorna som förskott och det satt hårt inne, så synd som jag tyckte om min blåfrusna kropp efter det äventyret.

Och så tänker jag färga håret rött och ta på mig min blå kappa och blå hatt när jag åker till besiktningen på fredag. Om allt går i lås innan dess, vill säga. Det är bara att be. Nu får det vara slut med onödigheter, och i stället ser jag mig uppleva att det var klokt att jag kostat på min 91:a innan examen.

Min väninna som tagit som en ny uppgift att be för invandrarna i förorterna sa igår att man mår mycket bättre redan i själva bönestunden.

Jag rekommenderar den lilla boken: Bönhörelse - utsagor i vår tid av Gunnar Hillerdal